Okej, nu känner jag för att berätta något som jag egentligen inte vill att andra ska veta, men jag vill inte att andra ska tycka att jag är störd eller är jobbig. För ungefär 4-5 år sen påbörjade jag en utredning om varför jag är så "hyper" och varför jag har så svårt att koncentrera mig. Efter ungefär ett halv år/ett år så fick jag reda på att jag hade diagnosen ADHD och jag förstod inte riktigt vad det innebar och mina föräldrar hade misstänkt att jag hade det sen jag var liten. Min ADHD är mitt liv.
Jag kan säga att min ADHD gör att jag är den glada, spralliga och väldigt pratglada person som jag är.
Utan den så skulle jag inte vara den Emma som alla mina vänner fått lära känna. Jag har många gånger fått höra att jag är jobbig, irriterande och massa annat som har gjort mig hur ledsen som helst. Jag har gråtit många kvällar i timmar och undrat vad det är som är fel på mig och hur mycket jag velat att ADHD:n ska försvinna ur mitt liv. Jag har känt många gånger att jag bara förstör mina vänners liv med den, men ADHD:n kommer inte försvinna utan den är en del av mig. Nu tar jag medicin för min ADHD som gör att jag tänker efter innan jag säger saker som jag kanske inte borde säga eller egentligen inte vill säga och den får mig att koncentrera mig mycket bättre i skolan och den gör så att jag varvar ner. Den medicinen har både vart det bästa och det sämsta i mitt liv. jag gick ner nästan 10 kg pågrund av den och blev kallad pinne, anorexiabarn och andra ord som sårade mig.
Medicinen får mig att bli jätte känslosam, men den har även hjälp mig i många jobbiga stunder. Medicinen gjorde så att jag fick godkänt i alla ämnen. Därför är jag så glad att jag har så underbara vänner som peppar mig i dom allra värsta stunder. Dom säger saker som får mig att skratta. Jag vill speciellt tacka den allra bästa vännen Alma som alltid finns där för mig, som får mig att le, som förstår vad min ADHD gör och står ut med ett "ADHDbarn" som jag. Hon och min mamma och pappa är dom som hjälper mig att förstå att min diagnos inte gör mig knäpp eller annorlunda utan dom gör så att jag känner mig perfekt precis som jag är och är en bra person. Det jag kan säga är att jag har skämts för min ADHD och alltid sett ner på mig själv.
Jag har lärt mig att bearbeta min diagnos.
Jag är stolt att säga att jag har diagnosen ADHD, men det gör mig inte till ett dampbarn utan det gör mig till den jag vill vara.. Glad, sprallig, pratglad, social och mycket mer.
Hoppas ni förstår och jag är glad som berättade det här.
Tack för att ni läste allt jag skrev. ♥

Oj glömde skriva mitt namn på förra kommentaren ehehe men den var från mig ialla fall. men aa du förstår updaaate! mvh hon som stalkar din blogg 24-7

:))))))